Lunchträff
Fortfarande förstår jag inte mina känslor, eller icke känslor. Jag undrar när jag ska klappa igenom och bara gråta. Tankarna om vad som kommer hända finns där hela tiden men jag sväljer och trycker undan.
Många som drabbas av cancer säger att livet blir så närvarande och varje stund är en gåva att vara rädd om. En speciell känsla! Jag väntar på den speciella känslan, kanske kommer den.
Jag är inte rädd för att dö, men jag vill inte lämna ännu. Det finns mycket kvar att t.ex "döstäda" men,
❤️ det viktigaste...en ny liten människa som kommer till oss i augusti.
Fortfarande känner jag mig frisk även om det sliter och drar i såret.
Det ljusnar...
